Har du ett praktiskt sinnelag?
I tusentals år har människan tagit sig från att vara primitiva varelser till där vi är i dag med hjälp av verktyg. Vissa andra arter behärskar grundläggande verktyg, men vi har tagit det till en nivå där vi gör verktyg som gör verktyg för att göra verktyg... Jag har hjälpt till att tillverka ett verktyg för att kalibrera ett kalibreringsverktyg som i slutänden gjorde det möjligt för en stor maskin att producera en del av en produkt. Men det finns en bekymrande rörelse åt motsatt håll. På bara några få årtionden har ingenjörskapet förändrats från att handla om fysiska och mentala färdigheter till att handla om digitala kunskaper. Och ja, ingenjören kan nu designa precis som hen vill, eftersom allt är möjligt i den virtuella världen. Själv är jag en designingenjör med ett praktiskt sinnelag. Jag kan konstruera saker med verkliga material och få det att fungera. Ibland använder jag av olika skäl virtuella hjälpmedel som CAD-modeller (och i och med 3D-kopiering har de blivit fler), men slutmålet är alltid en verklig, fungerande produkt/prototyp/test.
Jag bär runt på något som skulle kunna kallas ett kuriosakabinett. Jag samlar på mig saker som blivit över från projekt, misslyckade försök och innovativa troféer från teknikmässor. För andra kanske det liknar Mary Poppins väska: Det kommer hela tiden fram oväntade saker. Men för mig är det en del av mitt yrke. Jag blir hjälpt av att använda saker från andra marknader eller ingenjörsdiscipliner för att lösa problem. Men jag har också dåliga saker i den. Saker som jag har misslyckats med eller där det gåt snett i mitt team. Jag har dem som exempel, om någon är på väg att upprepa misstaget.
Jag vill dela med mig av ett exempel som för oss nära den här artikelns kärna. Någon använde ett 2 mm centreringsstift för att få korrekt inriktning mellan två delar. Stiftet skulle infogas i anodiserat aluminium, och passningen var tajt. Saken är den att det är svårt att få de här små stiften att gå in i sina hål. Det behövs en väldigt liten press, eller en hammare och lite magi. Så snart stiftet träffar hålets anodiserade vägg tar det sin egen väg in i metallen, och blir kanske till och med böjt på grund av det. Det gäller särskilt om man väljer ett stift utan avsmalnande ände. Ingenjören i fråga litade fullt ut på FEM-analysen från sin CAD-modell och försäkrade mig att stiftet skulle fungera utmärkt. Jag delade med mig av en monteringslösning jag har stött på: Slipa ner stiften i en ände och limma dem på plats. Det låter kanske skrattretande, eller irriterande att monteringspersonalen skulle göra så, men försök först själv att montera ett så litet stift med renrumshandskar på.
Ingenjören försökte övertyga mig med sina beräkningar och 300 % säkerhetsmarginal. När han väl gick med på att göra stiftet större föreslog han 2,5 mm. Jag frågade om han kunde göra det 8 mm. Det fick hela diskussionen att börja om från början, men i slutänden blev stiftet 4 mm och fick en avsmalnande ände, eller viss rimlig tolerans för insättning. För att återvända till mitt kabinett: Det innehåller sådana små stift och ett par renrumshandskar som jag kan överräcka till en motsträvig ingenjör. Tillsammans med en 0,5 mm insexnyckel och en M1.6-bult.
Nu till kärnfrågan. Varför försökte ingenjören använda så små stift? Svaret är enkelt. I den virtuella verkligheten kunde stiftet monteras utan hinder, det behövs varken lim, hammare eller handskar och delarna kan riktas in helt korrekt utan att riskera att böjas. På skärmen ser inte stiftet litet ut. Särskilt inte om det visas på fullskärm. Ingenjören har blivit verklighetsfrånvänd.
Det finns en risk att vi ingenjörer glömmer bort det vi är bra på. Vi hör till den art som gör verktyg. Men ändå rör vi oss bort från vårt praktiska sinnelag. Hur många maskiningenjörer har använt en svarv eller fräsmaskin de senaste fem åren? Hur många ingenjörer har ens en verkstad i sin närhet? De som har det har oftast inte möjligheten att låna ett skjutmått från verkstaden. Vi håller på att vända oss själva ryggen. Och det märks. Titta runt på en vanlig designavdelning och försök avgöra vilket yrke varje person har. När våra verktyg blir virtuella gör vi även vår identitet som verktygstillverkare virtuell. Vad ska vi göra? Jag anser att detta är en utmärkt möjlighet för de som fortfarande känner att det börjar klia i händerna när de får syn på ett verktyg. Bara genom att skaffa en verktygslåda med det viktigaste och ha den i närheten av din arbetsplats blir det lätt för dig att reagera och göra ett snabbt test, en liten ändring eller en hastig montering i slutskedet. Om du gör detta blir du mindre verklighetsfrånvänd, du visar vad du kan göra och får resultat snabbare.
Dina verktyg och komponenter utgör tillsammans den fysiska motsvarigheten till de färdigheter du anger på ditt CV. När jag går på arbetsintervju tar jag med mig mitt kuriosakabinett. Jag gör det för att visa vad jag har gjort, den enkelhet jag eftersträvar – och exemplet med 2 mm stiftet. Så snart jag öppnar lådan blir den vad intervjun kretsar kring och det ger mig chansen att visa vem jag är.
Ganska nyligen kläckte jag idén för mina kollegor att jag ska försöka skapa en mekatronisk variant av mitt kuriosakabinett. Jag hoppas kunna dela med mig av mina fynd i framtiden. Under tiden vill jag gärna veta om du håller med mig i min åsikt om vårt tynande praktiska sinnelag.
Skrivet av: Erik Niels Boerma, innovativ designingenjör på TMC